Att skriva två

Jag minns inte vem av oss som kom på idén. Idén om att skriva en bok tillsammans, mamma och jag. När mina föräldrar flyttat från Dalarna till Göteborg så började vi ta morgonpromenader tillsammans en gång i veckan. Något vi fortsatte med tills jag blev förälder nästan två år senare.  Det blev väldigt många promenader genom Slottsskogen tidiga morgnar och väldigt mycket prat om högt och lågt. Återkommande ämnen var just dem som skulle komma att bli vårt gemensamma romanprojekt: Barnlängtan och familjebildning bortom normen, olika generationers syn på kärlek, relationer och individualism. Och så den ständiga längtan efter att skriva.

Att skriva tillsammans med någon annan visade sig vara något som passade mig väldigt bra och har fler fördelar än vad jag kunnat föreställa mig. Till exempel det att projektet kan gå framåt även när jag inte själv har tiden. Att det finns en annan människa som befinner sig i precis samma värld och alltid är lika intresserad av att prata om den och vända och vrida på den som jag. Det har funnits perioder när vi levt mer i den världen än i den verkliga. När våra samtal handlat mer om våra karaktärer än om oss själva.

Vi har konstaterat att våra hjärnor verkar fungera ganska lika och består till en rätt stor del av ett kreativt kaos. Men mamma har haft längre tid på sig att öva struktur och det märktes tydligt tidigt i processen när mängder av fristående scener och fragment skulle kopplas ihop till en helhet. Hon ritade upp kartor, sorterade och märkte upp medan jag blev vimmelkantig och matt. Det yttersta beviset på att det varit bra för mig att skriva tillsammans är nog ändå att jag känner mig närmre att slutföra ett manus än vad jag någonsin har gjort tidigare. Det finns ett slags gemensamt ansvar, en skyldighet som är bra för en sådan som mig, som har så lätt för att få idéer och påbörja, men så oändligt svårt för att hitta fram till ett slut eller sätta punkt.

Att lyssna på en favoritförfattare och imponeras av skrivande gymnasieelever

Linn Ullmann och Ulf Karl Olov Nilsson/UKON

I onsdags var en av vårens bästa arbetsdagar som gav massor av energi och extra mycket lust att läsa och skriva. Linn Ullmann, en av mina favoritförfattare på scenen i samtal med UKON och högläsning ur De oroliga. Det där att prata om det man själv skrivit är något jag tänkt lite extra på den senaste tiden då jag just nu läser Karolina Ramqvists Det är natten, om klyftan mellan författaren och den som skriver. (”Författaren förväntas ha svar, den som skriver ägnar sig åt att skriva och sitter själv med frågor”). Eller som Linn Ullmann sa i onsdags; man skulle kunna skriva en ny bok som handlar om vad boken man skrivit handlar om. Jag har ingen utgiven bok som jag förväntas kunna prata om, men som skrivande person kan jag i hög grad relatera till svårigheten i att prata om det man skriver.

Under kvällen presenterade vi också vinnarna i gymnasietävlingen Jag skriver i dina ord. Bob Hansson som besökt många skolor inom tävlingen, läste motiveringarna med stor inlevelse. Förstapristagaren imponerade på mig med sin text och sitt självklara sätt att inta scenen och läsa högt inför drygt 200 personer (allt från 80+ till ungdomar). På ett personligt plan känner jag ofta en stark vilja att ge bort kultur till andra. Samtidigt tror jag mycket på kulturens kraft i ett större perspektiv. Kultur som normbrytare, meningsbärare, för nya perspektiv och demokrati. Därför har det varit så roligt att jobba med Jag skriver i dina ord, där vi bokat in författarbesök på gymnasieskolor så att flera tusen elever fått möta en författare. Att sedan höra hur elever som vanligtvis inte läser böcker plötsligt smygläst på lektionerna eller vågat skriva och skicka in ett bidrag gör mig väldigt glad.

En bonus i onsdags var att samarbeta med Nanna och Catarina (min syster och en nära vän) som inredde scenen så på pricken fint och gav extra inramning åt kvällen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Med Den ohörda historien på Spring Word Festival i Strömstad

I söndags: Spring Word Festival med sol och Bokmässa i Strömstads så himla vackra stadshus. Förra året jobbade jag med Författarcentrum Västs projekt Romska och resandeberättelser, som mynnade ut i antologin Den ohörda historien. Texterna i boken är skrivna av romer och resande i Västra Götaland – i en blandning av etablerade författare, oerfarna skribenter och personer som varken kan läsa eller skriva utan berättat sina historier muntligt. Deras personliga berättelser bidrar till att sprida kunskap om romers historia och situation idag. I söndags var jag uppe i Strömstad tillsammans med en av skribenterna, för att presentera boken på en bokmässa i anslutning till Winter Word Festival. Det är en årlig festival för ordet i alla former blandat med musik, performance-artister, konst, film, workshops och dans, som vanligtvis äger rum i Strömstad sista helgen i februari. (I år var den dock framflyttad och hade det tillfälliga namnet Spring Word Festival). Tyvärr hade jag inte möjlighet att delta de andra dagarna, men besökte festivalen även förra året och jag måste säga att jag är inspirerad och grymt imponerad över att en så omfattande kulturfestival äger rum i en så pass liten stad. Kända och okända namn blandas i ett stort antal programpunkter för alla åldrar. Jag har bott i storstäder i över tjugo år men då och då, t ex i söndags, känner jag av att en hel del av mig fortfarande hör hemma i småstadslivet. Och när jag åker tåg eller långfärdsbuss så tror jag alltid att jag ska läsa jättemycket eller lyckas fånga viktiga tankar, men det slutar oftast med att jag istället lyssnar på musik och låter allt bara svischa förbi. Till exempel detta:

 

 

Födelsedagen!

Idag föds min blogg som efter ganska mycket velande fått namnet #ordhög. Jag hoppas att den ska skänka mig själv glädje och kravlöst umgänge, att den ska kunna inspirera dig som läser på ett eller annat sätt och att den inte ska dö alltför snabbt! #ordhög kommer att handla om böcker, skrivande, läsning, högläsning och annat bok- och skrivrelaterat.

Böcker är en väldigt viktig del av mitt liv, men mitt läsande går i vågor. Ibland mer, ibland mindre och ibland nästan inte alls. Det vill säga om man med läsning menar att läsa en bok från första till sista sidan. Däremot bläddrar jag alltid i böcker, återkommer till understrykningar, läser förstasidor och recensioner. I bloggen vill jag gärna inspirera till att läsa på olika sätt och att hitta läsutrymmen när tiden inte finns.

Jag läser främst svensk och internationell samtidslitteratur i en lite rastlös lässtil som innebär flera böcker samtidigt och snabbt avslut om jag inte blir indragen. Några böcker jag gillar är Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami, En av oss sover av Josefine Klougart, Utrop av Céline Curiol, Beckomberga: ode till min familj av Sara Stridsberg och Innan du somnar av Linn Ullmann.

Sedan jag och min fru blev föräldrar 2013 har jag i allt större utsträckning reflekterat över hur stark den heterosexuella kärnfamiljsnormen är och hur mycket mer det finns att önska i barnlitteraturen när det gäller mångfald och normkritik. Jag kommer säkert dela med mig av tankar och boktips relaterade till detta på bloggen.

Förutom att skriva och läsa är jag intresserad av film, psykologi och relationer, konst, sociologi och att springa långt. Kanske kommer något av det också lysa igenom här och var.

Välkommen att följa med!