Måndagstexten

Jag har ännu inte läst hela Bodil Malmstens För att lämna röstmeddelande: tryck stjärna, men när jag bläddrade i den i mitt gamla föräldrahem i Dalarna för ett antal år sedan så fastnade jag för texten nedan. Har läst den många gånger sedan dess:

“Kvällen innan du ska åka bort, – det kan vara på semester, du kanske ska dö, bli galen, lämna din vanliga omgivning, ditt hus, din egen miljö. Allting så tydligt kvällen innan du ska åka bort. Synligt och kännbart. Ordlöst. Som inför en stor högtid. Förhöjt.

Kvällen innan du ska åka bort regnar det ofta mycket  starkt på takfönstren, ljudet av regnet på vindsfönstren som tusentals mjuka små trummor, skyddande, tryggt. Eller om det är stjärnklart, stjärnorna aldrig så stora, lysande som ifrån en annan värld, de där stjärnorna så där överjordiska att du glömmer att du är ateist. De där tindrande hålen i det mörkblå.

Och regnbågar. I alla regnbågens färger efter regnet på morgonen före kvällen innan du ska åka bort. Hela regnbågar och fragment av regnbågar. Jag springer in efter kameran, men den har jag ju packat ner, eller tappat bort. Regnbågen – eller regnbågarna – borta när jag kommer tillbaks ut i trädgården, jag borde beskära rosorna inför vintern.

Kvällen innan jag ska åka bort är det alltid dags att beskära rosorna , klippa bort allting som är dött. Det till och med sliter hjärtat ur bröstet på mig att åka ifrån grannarna! Vi umgås endast ytligt, hälsar vänligt, kommenterar vädret, men kvällen innan jag ska åka bort blir det så tydligt att de är där. Att de ingår i det som hör till mitt liv. Som gör att mitt liv är mitt liv.

Allting så tydligt den där kvällen. Vad det än är – TV-programmet, vad man har till middag, ett glas vin, om man röker en cigarett. Kvällen innan jag ska åka bort  – jag vill absolut inte åka bort då, inte lämna mitt hem med allt vad det innebär. Och om det skulle vara så att jag slapp resa,  att det som gjorde att jag var tvungen att resa bort försvann, då hade jag ju aldrig fått uppleva dom där kvällarna. Med all sin ordlösa klarhet.”

Ur För att lämna röstmeddelande: tryck stjärna, Bodil Malmsten

Måndagstexten

Jag tänker mig en dikt eller ett utdrag varje vecka och då måste jag börja med ett från Josefine Klougarts En av oss sover (hennes första bok på svenska). Just för att jag återkommit till den här boken så många gånger efter att jag läste den för ett par år sedan.

”Det stämmer, säger hon. Sommaren har inte börjat ännu. Det är den där känslan av en ny början. Man vet att det inte varar länge, den är redan slut, när man upptäcker att den är förbi. Det finns alltid något som hinner ifatt en; hela tiden finns det något som är – redan för sent.
Plötsligt blomstrar det vita, plötsligt harriset, det gula och sedan det rosa, och plötsligt badar vi i sjön, åker tillsammans tätt packade i bilar med badlakan runt oss, för vi är redan på väg hem, det är redan årets sista simtur, sjön fryser, har frusit till, och sommaren är förseglad, brev förseglas med rött lack, och det är jul och långt in i det nya året innan man upptäcker att det var julen, innan man upptäcker att sommaren är slut, och vad hände, och var är du nu.”
– Josefine Klougart, En av oss sover