Snabba läsupplevelser

Jag vet att jag mår bäst när jag läser och skriver mycket, men har ändå lätt att halka ur det i perioder. Ett bra sätt för mig att hitta tillbaka brukar vara att läsa sådant som ger mycket på kort tid. Här kommer två tips på böcker som för mig funkar på det sättet. Perfekta att läsa till exempel i en paus, på en buss eller om du är för trött för att läsa något långt.

”De seneste års mest omtalte digtsamling i Sverige. Radikalt minimalistiske og intime udsagn om livet og kærligheden.”

Orissa av Ola Julén, Ink förlag 1999
Den här läste jag på en rast på jobbet för ett tag sedan och fastnade direkt. Jag har alltid varit lite rädd för poesi, att det ska vara för krävande eller att jag ska inte ska fatta. Men lika mycket kan den gå rakt in när den träffar rätt, som denna. Rakt på bara. 160 sidor med bara en mening på varje sida. Kärlek, liv, längtan och mörker komprimerat till max. Tar en halvtimme att läsa och ger mängder tillbaka.

”Det ska bli så skönt
när det äntligen är vinter igen
.”

”Jag som skulle
vara full av kärlek.”

American Hotel av Sara Stridsberg, Novellix 2014
Denna har jag förvisso inte läst än, men jag vill slå ett slag för Novellix överlag. Jag tycker att de har både spännande författare, varierat utbud och så himla fina och konstnärliga omslag. Denna får jag läslust bara av att titta på!

En grön himmel därute, som inför ett oväder. Han lyser upp när han ser mig.
”Var har du varit?”
”På arenan. Det var hundra meter. En jättelik vit kille vann.”
På nära håll liknar de rovdjur, löparna, jag älskar att vara nära den där enorma kraften, den är nästan omänsklig, de har en fullkomlighet som jag vill vara nära. – American Hotel, Sara Stridsberg

En plågsam lust att bete sig absurt

Utrop av Céline Curiol var en sådan bok som jag blev så där galet förtjust i när jag läste den för ett antal år sedan. En sådan jag ville läsa om genast. Nu kommer jag inte ihåg detaljerna men det var något särskilt med språket och så minns jag att jag kände en rätt hög grad av igenkänning. Samtidigt var det en del av mig som frågade sig varför. När jag sedan lyssnade på ett seminarium med författaren på Bokmässan, så berättade hon att hon trott sig gestalta en säregen person och att det förvånade henne att så väldigt många av de som läste boken upplevde att de kände igen sig.

De där förbjudna tankarna, känslorna, allt det där skavande och udda som väl egentligen är så allmänmänskligt, att det ändå ska vara så instängt.

”Det som hade hänt natten innan oroade henne och hon greps av en plågsam lust att bete sig absurt, att överträda gränserna för vad som var förnuftigt och acceptabelt.” – Ur Utrop, Céline Curiol

 

Kärleksbrevet

Igår började jag läsa Kärleksbrevet av Anna Axfors som lunch/pausläsning på jobbet. Jag ska inte säga att jag totalt sett har en förkärlek till korta romaner, men jag har mycket lättare för att kasta mig in i dem. Särskilt i perioder när jag har svårt att få till lästid i vardagen. Kärleksbrevet är skriven med du-tilltal och ramberättelsen utgörs av en ung kvinnas brev till sin frånvarande mamma, som nu är döende. Den är poetisk, både konkret och abstrakt med ett nu som blandas med minnesbilder. Ett 80 sidor långt brev eller en 80 sidor kort roman som jag ser fram emot att fortsätta läsa.

”Jag älskade raden ”I feel stupid and contagious” utan att veta vad den betydde, jag hade en bra känsla för den jag hörde på melodin att orden var sanna –
     och du häller upp ett glas vin, men du håller inte glaset som folk i teveserier, lätt med blicken långt borta, utan med ett hårt grepp och med blicken rakt ner i det, som om du funderade på att dyka ner i den världen för alltid.”

”Jag hoppas inte du har försökt kontakta mig utan resultat? Jag kollar hela tiden mejlen och förväntar mig en anklagelse, och om telefonen ringer vågar jag inte svara för jag tror att någon ska skälla ut mig. Jag vet inte för vad, jag kan inte komma på att jag direkt gjort något fel. Men i alla fall, om du någon gång har ringt och jag inte svarat så vet du varför.” 

– Ur Kärleksbrevet av Anna Axfors 

Att lyssna på en favoritförfattare och imponeras av skrivande gymnasieelever

Linn Ullmann och Ulf Karl Olov Nilsson/UKON

I onsdags var en av vårens bästa arbetsdagar som gav massor av energi och extra mycket lust att läsa och skriva. Linn Ullmann, en av mina favoritförfattare på scenen i samtal med UKON och högläsning ur De oroliga. Det där att prata om det man själv skrivit är något jag tänkt lite extra på den senaste tiden då jag just nu läser Karolina Ramqvists Det är natten, om klyftan mellan författaren och den som skriver. (”Författaren förväntas ha svar, den som skriver ägnar sig åt att skriva och sitter själv med frågor”). Eller som Linn Ullmann sa i onsdags; man skulle kunna skriva en ny bok som handlar om vad boken man skrivit handlar om. Jag har ingen utgiven bok som jag förväntas kunna prata om, men som skrivande person kan jag i hög grad relatera till svårigheten i att prata om det man skriver.

Under kvällen presenterade vi också vinnarna i gymnasietävlingen Jag skriver i dina ord. Bob Hansson som besökt många skolor inom tävlingen, läste motiveringarna med stor inlevelse. Förstapristagaren imponerade på mig med sin text och sitt självklara sätt att inta scenen och läsa högt inför drygt 200 personer (allt från 80+ till ungdomar). På ett personligt plan känner jag ofta en stark vilja att ge bort kultur till andra. Samtidigt tror jag mycket på kulturens kraft i ett större perspektiv. Kultur som normbrytare, meningsbärare, för nya perspektiv och demokrati. Därför har det varit så roligt att jobba med Jag skriver i dina ord, där vi bokat in författarbesök på gymnasieskolor så att flera tusen elever fått möta en författare. Att sedan höra hur elever som vanligtvis inte läser böcker plötsligt smygläst på lektionerna eller vågat skriva och skicka in ett bidrag gör mig väldigt glad.

En bonus i onsdags var att samarbeta med Nanna och Catarina (min syster och en nära vän) som inredde scenen så på pricken fint och gav extra inramning åt kvällen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Med Den ohörda historien på Spring Word Festival i Strömstad

I söndags: Spring Word Festival med sol och Bokmässa i Strömstads så himla vackra stadshus. Förra året jobbade jag med Författarcentrum Västs projekt Romska och resandeberättelser, som mynnade ut i antologin Den ohörda historien. Texterna i boken är skrivna av romer och resande i Västra Götaland – i en blandning av etablerade författare, oerfarna skribenter och personer som varken kan läsa eller skriva utan berättat sina historier muntligt. Deras personliga berättelser bidrar till att sprida kunskap om romers historia och situation idag. I söndags var jag uppe i Strömstad tillsammans med en av skribenterna, för att presentera boken på en bokmässa i anslutning till Winter Word Festival. Det är en årlig festival för ordet i alla former blandat med musik, performance-artister, konst, film, workshops och dans, som vanligtvis äger rum i Strömstad sista helgen i februari. (I år var den dock framflyttad och hade det tillfälliga namnet Spring Word Festival). Tyvärr hade jag inte möjlighet att delta de andra dagarna, men besökte festivalen även förra året och jag måste säga att jag är inspirerad och grymt imponerad över att en så omfattande kulturfestival äger rum i en så pass liten stad. Kända och okända namn blandas i ett stort antal programpunkter för alla åldrar. Jag har bott i storstäder i över tjugo år men då och då, t ex i söndags, känner jag av att en hel del av mig fortfarande hör hemma i småstadslivet. Och när jag åker tåg eller långfärdsbuss så tror jag alltid att jag ska läsa jättemycket eller lyckas fånga viktiga tankar, men det slutar oftast med att jag istället lyssnar på musik och låter allt bara svischa förbi. Till exempel detta:

 

 

Ny början, Alltings början

Jag läste min första bok av Karolina Ramqvist under en egen dag på Saltholmen i somras. Det var Den vita staden och jag minns det som att jag läste hela boken där och då i ett svep, men så var det troligtvis inte med tanke på att jag är en relativt långsam läsare. Den var mörk, avskalad och direkt om en kvinna i kris. Om moderskap, makt, kriminalitet, passivitet och ensamhet. Idag sprang jag mig in i boken som kom innan Den vita staden: Alltings början. Jag försöker att inte ha några förväntningar när jag börjar på en ny bok, men jag är ganska dålig på det. I själva verket så börjar jag nog endast på böcker som jag har höga förväntningar på. Men början var lovande.

 

 

 

När jag är hos dig

Jag har en konstant känsla av att jag vill prata om De oroliga, för att jag är så inne i den just nu. I dag fick den mig att också börja bläddra i några av Linn Ullmanns tidigare böcker som jag gillar mycket. Fastnade för en gammal understrykning i När jag är hos dig:

”Jag tror att om vi flyttar från huset vi bor i nu, till ett annat hus, så kan vi börja om helt och hållet, sa hon och kramade mig.
Jag frågade varför vi skulle börja om helt och hållet när vi redan hade kommit så långt.”

 

Ljudböcker och den inre rösten

Någonstans långt in har jag en röst som säger: ”En bok ska läsas.” Men nu har jag gått in i en ljudboksperiod igen och känner att rösten definitivt är värd att trotsa. Det är speciellt på ett annat sätt att lyssna på en text, och särskilt när uppläsaren passar texten så bra som Julia Dufvenius gör för De oroliga av Linn Ullmann. Också det att kunna ”läsa” en bok parallellt med allt det andra. Handlandet, diskmaskinsurplockandet och promenaderna till jobbet.

Jag har sett fram emot den här boken och efter att ha lyssnat på drygt halva tycker jag att den är både intressant, mörk, ljus och tänkvärd. Om uppväxten med Ingmar Bergman som pappa och Liv Ullmann som mamma. Om föreningen konstnärskap, karriär, oro och familj. Familjemedlemmarna benämns i boken som pappan, mamman och flickan och författaren beskriver romanen som självbiografisk fiktion. Någonstans i boken säger pappan till flickan något som jag ofta säger till mig själv: Att hon måste skriva dagbok. Att hon annars inte kommer att komma ihåg någonting sedan.

Jag tänker ganska ofta på den där balansgången mellan att dokumentera för att minnas och att vara i det som är. Att den inte är helt lätt.

”De oroliga är en lekfull, utforskande och genreöverskridande roman om ett barn som inte kan vänta med att växa upp, och föräldrar som skulle föredra att vara barn. Det är en bok om minnen, glömska och de många berättelser som utgör ett liv.”

 

 

Födelsedagen!

Idag föds min blogg som efter ganska mycket velande fått namnet #ordhög. Jag hoppas att den ska skänka mig själv glädje och kravlöst umgänge, att den ska kunna inspirera dig som läser på ett eller annat sätt och att den inte ska dö alltför snabbt! #ordhög kommer att handla om böcker, skrivande, läsning, högläsning och annat bok- och skrivrelaterat.

Böcker är en väldigt viktig del av mitt liv, men mitt läsande går i vågor. Ibland mer, ibland mindre och ibland nästan inte alls. Det vill säga om man med läsning menar att läsa en bok från första till sista sidan. Däremot bläddrar jag alltid i böcker, återkommer till understrykningar, läser förstasidor och recensioner. I bloggen vill jag gärna inspirera till att läsa på olika sätt och att hitta läsutrymmen när tiden inte finns.

Jag läser främst svensk och internationell samtidslitteratur i en lite rastlös lässtil som innebär flera böcker samtidigt och snabbt avslut om jag inte blir indragen. Några böcker jag gillar är Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami, En av oss sover av Josefine Klougart, Utrop av Céline Curiol, Beckomberga: ode till min familj av Sara Stridsberg och Innan du somnar av Linn Ullmann.

Sedan jag och min fru blev föräldrar 2013 har jag i allt större utsträckning reflekterat över hur stark den heterosexuella kärnfamiljsnormen är och hur mycket mer det finns att önska i barnlitteraturen när det gäller mångfald och normkritik. Jag kommer säkert dela med mig av tankar och boktips relaterade till detta på bloggen.

Förutom att skriva och läsa är jag intresserad av film, psykologi och relationer, konst, sociologi och att springa långt. Kanske kommer något av det också lysa igenom här och var.

Välkommen att följa med!