Gråta med blå tårar – en bok om flykt som gjort stort intryck

Flykten
Text & illustrationer: Francesca Sanna
Översättning: Lisa Bjärbo
Ålder: 3-6 år

På väg hem från förskolan började våra treåringar prata om huruvida mammor kan gråta. Plötsligt kom ett långt inlägg som började med: ”På förskolan finns en bok som inte är som någon annan bok.” Sedan rasade en hel berättelse ur henne om krig, flykt och kaos. Om en pappa som försvinner och en mamma som ska åka till ett annat land långt borta med sina barn och hur mamman gråter med tårar som är blå. Slutsatsen var att mammor kan gråta.

Boken heter Flykten och är skriven och illustrerad av Francesca Sanna. Den handlar om en familj som drabbas av kriget. Allt blir kaos och pappan dör. Mamman och de två barnen påbörjar en lång resa mot en säker plats långt borta med främmande städer, skogar och djur. Både texterna och bilderna är väldigt gripande och uttrycksfulla. Exempelvis just bilden på hur mamman är den starka, trygga punkten när barnen är vakna, men gråter när de somnat. Det är oändligt sorgligt, men innehåller också både hopp och styrka.

”Vi vill inte åka, men mamma säger att det kommer att bli som ett stort äventyr. Vi packar allt vi äger i resväskor och säger adjö till alla vi känner.”
”Från tåget tittar jag upp på fåglarna. De ser ut att följa efter oss… De flyttar, precis som vi. Och deras resa är också väldigt lång, men de behöver inte passera några gränser.”
Den där stunden i bilen fastnade i mig som en glädje över litteraturens förmåga att gripa tag i en och hjälpa till att närma sig svåra ämnen. Och jag vill verkligen rekommendera Flykten varmt.

”Bra litteratur ger barnet en plats i världen … 
och världen en plats i barnet.” 
– Astrid Lindgren 

En plågsam lust att bete sig absurt

Utrop av Céline Curiol var en sådan bok som jag blev så där galet förtjust i när jag läste den för ett antal år sedan. En sådan jag ville läsa om genast. Nu kommer jag inte ihåg detaljerna men det var något särskilt med språket och så minns jag att jag kände en rätt hög grad av igenkänning. Samtidigt var det en del av mig som frågade sig varför. När jag sedan lyssnade på ett seminarium med författaren på Bokmässan, så berättade hon att hon trott sig gestalta en säregen person och att det förvånade henne att så väldigt många av de som läste boken upplevde att de kände igen sig.

De där förbjudna tankarna, känslorna, allt det där skavande och udda som väl egentligen är så allmänmänskligt, att det ändå ska vara så instängt.

”Det som hade hänt natten innan oroade henne och hon greps av en plågsam lust att bete sig absurt, att överträda gränserna för vad som var förnuftigt och acceptabelt.” – Ur Utrop, Céline Curiol

 

Kärleksbrevet

Igår började jag läsa Kärleksbrevet av Anna Axfors som lunch/pausläsning på jobbet. Jag ska inte säga att jag totalt sett har en förkärlek till korta romaner, men jag har mycket lättare för att kasta mig in i dem. Särskilt i perioder när jag har svårt att få till lästid i vardagen. Kärleksbrevet är skriven med du-tilltal och ramberättelsen utgörs av en ung kvinnas brev till sin frånvarande mamma, som nu är döende. Den är poetisk, både konkret och abstrakt med ett nu som blandas med minnesbilder. Ett 80 sidor långt brev eller en 80 sidor kort roman som jag ser fram emot att fortsätta läsa.

”Jag älskade raden ”I feel stupid and contagious” utan att veta vad den betydde, jag hade en bra känsla för den jag hörde på melodin att orden var sanna –
     och du häller upp ett glas vin, men du håller inte glaset som folk i teveserier, lätt med blicken långt borta, utan med ett hårt grepp och med blicken rakt ner i det, som om du funderade på att dyka ner i den världen för alltid.”

”Jag hoppas inte du har försökt kontakta mig utan resultat? Jag kollar hela tiden mejlen och förväntar mig en anklagelse, och om telefonen ringer vågar jag inte svara för jag tror att någon ska skälla ut mig. Jag vet inte för vad, jag kan inte komma på att jag direkt gjort något fel. Men i alla fall, om du någon gång har ringt och jag inte svarat så vet du varför.” 

– Ur Kärleksbrevet av Anna Axfors 

Att lyssna på en favoritförfattare och imponeras av skrivande gymnasieelever

Linn Ullmann och Ulf Karl Olov Nilsson/UKON

I onsdags var en av vårens bästa arbetsdagar som gav massor av energi och extra mycket lust att läsa och skriva. Linn Ullmann, en av mina favoritförfattare på scenen i samtal med UKON och högläsning ur De oroliga. Det där att prata om det man själv skrivit är något jag tänkt lite extra på den senaste tiden då jag just nu läser Karolina Ramqvists Det är natten, om klyftan mellan författaren och den som skriver. (”Författaren förväntas ha svar, den som skriver ägnar sig åt att skriva och sitter själv med frågor”). Eller som Linn Ullmann sa i onsdags; man skulle kunna skriva en ny bok som handlar om vad boken man skrivit handlar om. Jag har ingen utgiven bok som jag förväntas kunna prata om, men som skrivande person kan jag i hög grad relatera till svårigheten i att prata om det man skriver.

Under kvällen presenterade vi också vinnarna i gymnasietävlingen Jag skriver i dina ord. Bob Hansson som besökt många skolor inom tävlingen, läste motiveringarna med stor inlevelse. Förstapristagaren imponerade på mig med sin text och sitt självklara sätt att inta scenen och läsa högt inför drygt 200 personer (allt från 80+ till ungdomar). På ett personligt plan känner jag ofta en stark vilja att ge bort kultur till andra. Samtidigt tror jag mycket på kulturens kraft i ett större perspektiv. Kultur som normbrytare, meningsbärare, för nya perspektiv och demokrati. Därför har det varit så roligt att jobba med Jag skriver i dina ord, där vi bokat in författarbesök på gymnasieskolor så att flera tusen elever fått möta en författare. Att sedan höra hur elever som vanligtvis inte läser böcker plötsligt smygläst på lektionerna eller vågat skriva och skicka in ett bidrag gör mig väldigt glad.

En bonus i onsdags var att samarbeta med Nanna och Catarina (min syster och en nära vän) som inredde scenen så på pricken fint och gav extra inramning åt kvällen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Barnboksmagi i Mormors sjal

 


Mormors sjal
Text: Åsa Lind
Illustrationer: Joanna Hellgren
Ålder: 3-6 år

Det bästa är att falla för samma bok som barnen. Det hände med Mormors sjal som är senaste dagarnas mest lästa bok hos oss. Boken handlar om två kusiner som är bästa vänner och gillar att tänka tillsammans och den utspelar sig under en fest för mormor som just kommit hem från sjukhuset. För att komma bort från kaos och stressade vuxna bygger kusinerna en koja av mormors sjal. Där under får de utrymme att gå in i sin egen fantasivärld och sina egna tankar som bland annat handlar om att förbereda sig för att möta döden. Utanför vaktar mormor ingången för att de ska få vara ifred och tänka klart.

Där inne i tältet fanns all tid i världen.
Fanns plats att tänka på vad som helst.

Där fanns soluppgång och solnedgång.
Där fanns en skog, för den som ville vandra.
Där fanns ett höghus, för den som ville åka hiss.
Där fanns båtar, för den som inte ville drunkna.

– Fast man kan ju simma också, sa jag.
– Inte över Stilla havet, sa Biliam.

Sedan tänkte vi på mormor.
Tänk om hon dör, tänkte vi. 
Tänk om hon SLUTAR andas. 

Texten är enkelt poetisk och illustrationerna färgstarka med collagekänsla och vinda, omväxlande perspektiv. Text och bild går ihop till en helt magisk helhet i den här boken som handlar om döden, men också  mycket om livet, kärleken och den nära vänskapen.

 

 

Om mörker och ljuset

Ur Om mörker av Josefine Klougart

Ljuset på kvällen kommer att bli en självklarhet, men fortfarande uppskattar jag det på det där stora sättet som man nog bara kan med sådant som ännu inte har blivit en vana eller självklarhet. Och igår kväll när jag sprang så flög En av oss sover av Josefine Klougart genom huvudet. Den gör det med jämna mellanrum fortfarande. Jag brukar falla för böcker med en melankolisk botten, men som också har ett ljus. Det upplevde jag i denna. En ung kvinna återvänder till sin uppväxtort och svårt sjuka mamma. I barndomens miljöer försöker hon också få perspektiv på förlusten av två tidigare kärleksrelationer. Bilder, tankar, scener och minnen vävs samman till en existentiell berättelse som i slutändan kanske mest handlar om att hantera eller försonas med det faktum att allt förr eller senare tar slut eller försvinner. Läs den!

”Det finns en liten handfull bilder jag inte blir färdig med. Det finns en hierarki av bilder, de är både kroppens och tankarnas, känslornas bilder; de släpper inte taget. Man återvänder, återvänder fortfarande till dem. Man vill komma närmare. Ibland händer det ändå, så lyckas man på ett eller annat sätt att få tillgång. Ett ögonblick: att kunna nå dem och visa dem, ge tillbaka dem till världen. Så minns man kanske. Alla har sådana bilder, fyra, fem eller sex stycken. Och allting handlar om att komma närmre, det är det man skriver sig mot, målar sig mot, det man vill säga och dela med andra ögon.” – Ur En av oss sover, Josefine Klougart

När uppföljaren Om mörker (roman) kom gick jag och köpte den direkt. Liksom En av oss sover är den till stor del uppbyggd av bilder och fragment. Men i den senare kände jag mig hela tiden osäker på om jag verkligen förstod vad det handlade om. Men när jag slutar försöka hitta en berättelse eller en röd tråd  och istället började läsa den som fristående prosastycken eller scener hände något annat. För mig mycket större.

 

 

 

Med Den ohörda historien på Spring Word Festival i Strömstad

I söndags: Spring Word Festival med sol och Bokmässa i Strömstads så himla vackra stadshus. Förra året jobbade jag med Författarcentrum Västs projekt Romska och resandeberättelser, som mynnade ut i antologin Den ohörda historien. Texterna i boken är skrivna av romer och resande i Västra Götaland – i en blandning av etablerade författare, oerfarna skribenter och personer som varken kan läsa eller skriva utan berättat sina historier muntligt. Deras personliga berättelser bidrar till att sprida kunskap om romers historia och situation idag. I söndags var jag uppe i Strömstad tillsammans med en av skribenterna, för att presentera boken på en bokmässa i anslutning till Winter Word Festival. Det är en årlig festival för ordet i alla former blandat med musik, performance-artister, konst, film, workshops och dans, som vanligtvis äger rum i Strömstad sista helgen i februari. (I år var den dock framflyttad och hade det tillfälliga namnet Spring Word Festival). Tyvärr hade jag inte möjlighet att delta de andra dagarna, men besökte festivalen även förra året och jag måste säga att jag är inspirerad och grymt imponerad över att en så omfattande kulturfestival äger rum i en så pass liten stad. Kända och okända namn blandas i ett stort antal programpunkter för alla åldrar. Jag har bott i storstäder i över tjugo år men då och då, t ex i söndags, känner jag av att en hel del av mig fortfarande hör hemma i småstadslivet. Och när jag åker tåg eller långfärdsbuss så tror jag alltid att jag ska läsa jättemycket eller lyckas fånga viktiga tankar, men det slutar oftast med att jag istället lyssnar på musik och låter allt bara svischa förbi. Till exempel detta:

 

 

Ny början, Alltings början

Jag läste min första bok av Karolina Ramqvist under en egen dag på Saltholmen i somras. Det var Den vita staden och jag minns det som att jag läste hela boken där och då i ett svep, men så var det troligtvis inte med tanke på att jag är en relativt långsam läsare. Den var mörk, avskalad och direkt om en kvinna i kris. Om moderskap, makt, kriminalitet, passivitet och ensamhet. Idag sprang jag mig in i boken som kom innan Den vita staden: Alltings början. Jag försöker att inte ha några förväntningar när jag börjar på en ny bok, men jag är ganska dålig på det. I själva verket så börjar jag nog endast på böcker som jag har höga förväntningar på. Men början var lovande.

 

 

 

När jag är hos dig

Jag har en konstant känsla av att jag vill prata om De oroliga, för att jag är så inne i den just nu. I dag fick den mig att också börja bläddra i några av Linn Ullmanns tidigare böcker som jag gillar mycket. Fastnade för en gammal understrykning i När jag är hos dig:

”Jag tror att om vi flyttar från huset vi bor i nu, till ett annat hus, så kan vi börja om helt och hållet, sa hon och kramade mig.
Jag frågade varför vi skulle börja om helt och hållet när vi redan hade kommit så långt.”

 

Mamman och havet

Just nu läser jag ofta Sara Stridsbergs Mamman och havet (illustrationer av Anna-Clara Tidholm) för våra treåringar. Det är en fantasifylld och bitvis absurd berättelse om en mamma som dyker ner i toaletten och försvinner. Kvar lämnar hon den andra mamman och två barn i ovisshet och längtan. Ett av barnen bestämmer sig för att följa efter och det leder till en resa ner genom avloppsrör, vidare till reningsverket och sedan ut i havet bland gäddor, valar, sjöhästar och snäckor. På en ö mitt ute i havet förenas mor och dotter i en diskussion om huruvida skelett kan gå. Efter förhandlingar om hårtvättning och tidningsläsande bestämmer de sig för att simma hem. Boken tar upp frågor som frihet, längtan och behovet att få vara för sig själv. Jag tycker om att den bryter normer utan att aktivt lyfta fram det normbrytande. Milou och Tiger i boken har två mammor, utan att det för den sakens skull är det boken handlar om. Hemma hos oss har Mamman och havet lett till många intressanta diskussioner om allt från vad som finns i reningsverket till vilka djur som bor i havet, om man verkligen får äta godis till frukost (däremot inga frågetecken kring att Milou får nämnda godis av en sjöhäst) och om det finns levande döskallar.