Boken med bara tre bilder

Ibland minns jag lättheten i att skriva som barn. Jag producerade högvis med böcker och så här i efterhand minns jag endast lusten som var kopplad både till själva skrivande och till att ha skrivit färdigt något. Senare blev det allt lättare att påbörja och ha något pågående och allt svårare att avsluta. Sedan jag blev förälder har jag dock känt ett starkare driv och
Jag läser ett utkast till en barnbok för ett av mina barn. Det är ett projekt jag gör tillsammans med min bror och det uppfyller hela mig vissa dagar. Andra dagar har jag nästan glömt det. Jag läser hela berättelsen för henne och visar de tre bilder som är färdiga. Ett par dagar senare använder hon ett ord från texten som jag aldrig hört henne säga tidigare. Jag repeterar ordet tillbaka som en fråga och får svaret:
”Ja, som i boken som bara har tre bilder”. Det kändes stort att berättelsen gjort någon form av intryck på henne.

Måndagstexten

Jag har ännu inte läst hela Bodil Malmstens För att lämna röstmeddelande: tryck stjärna, men när jag bläddrade i den i mitt gamla föräldrahem i Dalarna för ett antal år sedan så fastnade jag för texten nedan. Har läst den många gånger sedan dess:

“Kvällen innan du ska åka bort, – det kan vara på semester, du kanske ska dö, bli galen, lämna din vanliga omgivning, ditt hus, din egen miljö. Allting så tydligt kvällen innan du ska åka bort. Synligt och kännbart. Ordlöst. Som inför en stor högtid. Förhöjt.

Kvällen innan du ska åka bort regnar det ofta mycket  starkt på takfönstren, ljudet av regnet på vindsfönstren som tusentals mjuka små trummor, skyddande, tryggt. Eller om det är stjärnklart, stjärnorna aldrig så stora, lysande som ifrån en annan värld, de där stjärnorna så där överjordiska att du glömmer att du är ateist. De där tindrande hålen i det mörkblå.

Och regnbågar. I alla regnbågens färger efter regnet på morgonen före kvällen innan du ska åka bort. Hela regnbågar och fragment av regnbågar. Jag springer in efter kameran, men den har jag ju packat ner, eller tappat bort. Regnbågen – eller regnbågarna – borta när jag kommer tillbaks ut i trädgården, jag borde beskära rosorna inför vintern.

Kvällen innan jag ska åka bort är det alltid dags att beskära rosorna , klippa bort allting som är dött. Det till och med sliter hjärtat ur bröstet på mig att åka ifrån grannarna! Vi umgås endast ytligt, hälsar vänligt, kommenterar vädret, men kvällen innan jag ska åka bort blir det så tydligt att de är där. Att de ingår i det som hör till mitt liv. Som gör att mitt liv är mitt liv.

Allting så tydligt den där kvällen. Vad det än är – TV-programmet, vad man har till middag, ett glas vin, om man röker en cigarett. Kvällen innan jag ska åka bort  – jag vill absolut inte åka bort då, inte lämna mitt hem med allt vad det innebär. Och om det skulle vara så att jag slapp resa,  att det som gjorde att jag var tvungen att resa bort försvann, då hade jag ju aldrig fått uppleva dom där kvällarna. Med all sin ordlösa klarhet.”

Ur För att lämna röstmeddelande: tryck stjärna, Bodil Malmsten

Måndagstexten

Jag tänker mig en dikt eller ett utdrag varje vecka och då måste jag börja med ett från Josefine Klougarts En av oss sover (hennes första bok på svenska). Just för att jag återkommit till den här boken så många gånger efter att jag läste den för ett par år sedan.

”Det stämmer, säger hon. Sommaren har inte börjat ännu. Det är den där känslan av en ny början. Man vet att det inte varar länge, den är redan slut, när man upptäcker att den är förbi. Det finns alltid något som hinner ifatt en; hela tiden finns det något som är – redan för sent.
Plötsligt blomstrar det vita, plötsligt harriset, det gula och sedan det rosa, och plötsligt badar vi i sjön, åker tillsammans tätt packade i bilar med badlakan runt oss, för vi är redan på väg hem, det är redan årets sista simtur, sjön fryser, har frusit till, och sommaren är förseglad, brev förseglas med rött lack, och det är jul och långt in i det nya året innan man upptäcker att det var julen, innan man upptäcker att sommaren är slut, och vad hände, och var är du nu.”
– Josefine Klougart, En av oss sover

 

Ny förälskelse: På natten flyger vi

”Det här är Sarah.
På dagen är hon inomhus.
Längtar och vinkar till molnen.
Men på natten…

På natten står hon på det högsta hustaket, spelar trumpet för måsarna och når hela himlen med handen.”

Jag har blivit förälskad i en ny barnbok: På natten flyger vi av Hannah Arnesen. Så himla fin bok om drömmar, att vara den man vill och de stora världar som varje människa har inom sig.

Det handlar om barn i ett vanligt flerfamiljshus. På dagarna är allt lite grått och vanligt och kanske inte alla gånger som man vill. Men på nätterna tar drömmarna vid och i dem får barnen vara och göra precis vad de vill. Till exempel Anna som räddar maskar och försöker skynda sig på dagen, men på natten blir hon en barfota lejondrottning som är snabbare än solen. Eller Noah som lyssnar på radio och läser tidning med morfar på dagen, men blir en korvgubbe som kastar korvar till alla barn och känner hela staden på natten.

”På natten är husen i vårt kvarter
mest grå, och barnen är vanliga.
Men på natten…
På natten flyger vi.”

 

 

 

 

 

 

 

 

Att skriva två

Jag minns inte vem av oss som kom på idén. Idén om att skriva en bok tillsammans, mamma och jag. När mina föräldrar flyttat från Dalarna till Göteborg så började vi ta morgonpromenader tillsammans en gång i veckan. Något vi fortsatte med tills jag blev förälder nästan två år senare.  Det blev väldigt många promenader genom Slottsskogen tidiga morgnar och väldigt mycket prat om högt och lågt. Återkommande ämnen var just dem som skulle komma att bli vårt gemensamma romanprojekt: Barnlängtan och familjebildning bortom normen, olika generationers syn på kärlek, relationer och individualism. Och så den ständiga längtan efter att skriva.

Att skriva tillsammans med någon annan visade sig vara något som passade mig väldigt bra och har fler fördelar än vad jag kunnat föreställa mig. Till exempel det att projektet kan gå framåt även när jag inte själv har tiden. Att det finns en annan människa som befinner sig i precis samma värld och alltid är lika intresserad av att prata om den och vända och vrida på den som jag. Det har funnits perioder när vi levt mer i den världen än i den verkliga. När våra samtal handlat mer om våra karaktärer än om oss själva.

Vi har konstaterat att våra hjärnor verkar fungera ganska lika och består till en rätt stor del av ett kreativt kaos. Men mamma har haft längre tid på sig att öva struktur och det märktes tydligt tidigt i processen när mängder av fristående scener och fragment skulle kopplas ihop till en helhet. Hon ritade upp kartor, sorterade och märkte upp medan jag blev vimmelkantig och matt. Det yttersta beviset på att det varit bra för mig att skriva tillsammans är nog ändå att jag känner mig närmre att slutföra ett manus än vad jag någonsin har gjort tidigare. Det finns ett slags gemensamt ansvar, en skyldighet som är bra för en sådan som mig, som har så lätt för att få idéer och påbörja, men så oändligt svårt för att hitta fram till ett slut eller sätta punkt.

Snabba läsupplevelser

Jag vet att jag mår bäst när jag läser och skriver mycket, men har ändå lätt att halka ur det i perioder. Ett bra sätt för mig att hitta tillbaka brukar vara att läsa sådant som ger mycket på kort tid. Här kommer två tips på böcker som för mig funkar på det sättet. Perfekta att läsa till exempel i en paus, på en buss eller om du är för trött för att läsa något långt.

”De seneste års mest omtalte digtsamling i Sverige. Radikalt minimalistiske og intime udsagn om livet og kærligheden.”

Orissa av Ola Julén, Ink förlag 1999
Den här läste jag på en rast på jobbet för ett tag sedan och fastnade direkt. Jag har alltid varit lite rädd för poesi, att det ska vara för krävande eller att jag ska inte ska fatta. Men lika mycket kan den gå rakt in när den träffar rätt, som denna. Rakt på bara. 160 sidor med bara en mening på varje sida. Kärlek, liv, längtan och mörker komprimerat till max. Tar en halvtimme att läsa och ger mängder tillbaka.

”Det ska bli så skönt
när det äntligen är vinter igen
.”

”Jag som skulle
vara full av kärlek.”

American Hotel av Sara Stridsberg, Novellix 2014
Denna har jag förvisso inte läst än, men jag vill slå ett slag för Novellix överlag. Jag tycker att de har både spännande författare, varierat utbud och så himla fina och konstnärliga omslag. Denna får jag läslust bara av att titta på!

En grön himmel därute, som inför ett oväder. Han lyser upp när han ser mig.
”Var har du varit?”
”På arenan. Det var hundra meter. En jättelik vit kille vann.”
På nära håll liknar de rovdjur, löparna, jag älskar att vara nära den där enorma kraften, den är nästan omänsklig, de har en fullkomlighet som jag vill vara nära. – American Hotel, Sara Stridsberg

Gråta med blå tårar – en bok om flykt som gjort stort intryck

Flykten
Text & illustrationer: Francesca Sanna
Översättning: Lisa Bjärbo
Ålder: 3-6 år

På väg hem från förskolan började våra treåringar prata om huruvida mammor kan gråta. Plötsligt kom ett långt inlägg som började med: ”På förskolan finns en bok som inte är som någon annan bok.” Sedan rasade en hel berättelse ur henne om krig, flykt och kaos. Om en pappa som försvinner och en mamma som ska åka till ett annat land långt borta med sina barn och hur mamman gråter med tårar som är blå. Slutsatsen var att mammor kan gråta.

Boken heter Flykten och är skriven och illustrerad av Francesca Sanna. Den handlar om en familj som drabbas av kriget. Allt blir kaos och pappan dör. Mamman och de två barnen påbörjar en lång resa mot en säker plats långt borta med främmande städer, skogar och djur. Både texterna och bilderna är väldigt gripande och uttrycksfulla. Exempelvis just bilden på hur mamman är den starka, trygga punkten när barnen är vakna, men gråter när de somnat. Det är oändligt sorgligt, men innehåller också både hopp och styrka.

”Vi vill inte åka, men mamma säger att det kommer att bli som ett stort äventyr. Vi packar allt vi äger i resväskor och säger adjö till alla vi känner.”
”Från tåget tittar jag upp på fåglarna. De ser ut att följa efter oss… De flyttar, precis som vi. Och deras resa är också väldigt lång, men de behöver inte passera några gränser.”
Den där stunden i bilen fastnade i mig som en glädje över litteraturens förmåga att gripa tag i en och hjälpa till att närma sig svåra ämnen. Och jag vill verkligen rekommendera Flykten varmt.

”Bra litteratur ger barnet en plats i världen … 
och världen en plats i barnet.” 
– Astrid Lindgren 

En plågsam lust att bete sig absurt

Utrop av Céline Curiol var en sådan bok som jag blev så där galet förtjust i när jag läste den för ett antal år sedan. En sådan jag ville läsa om genast. Nu kommer jag inte ihåg detaljerna men det var något särskilt med språket och så minns jag att jag kände en rätt hög grad av igenkänning. Samtidigt var det en del av mig som frågade sig varför. När jag sedan lyssnade på ett seminarium med författaren på Bokmässan, så berättade hon att hon trott sig gestalta en säregen person och att det förvånade henne att så väldigt många av de som läste boken upplevde att de kände igen sig.

De där förbjudna tankarna, känslorna, allt det där skavande och udda som väl egentligen är så allmänmänskligt, att det ändå ska vara så instängt.

”Det som hade hänt natten innan oroade henne och hon greps av en plågsam lust att bete sig absurt, att överträda gränserna för vad som var förnuftigt och acceptabelt.” – Ur Utrop, Céline Curiol

 

Kärleksbrevet

Igår började jag läsa Kärleksbrevet av Anna Axfors som lunch/pausläsning på jobbet. Jag ska inte säga att jag totalt sett har en förkärlek till korta romaner, men jag har mycket lättare för att kasta mig in i dem. Särskilt i perioder när jag har svårt att få till lästid i vardagen. Kärleksbrevet är skriven med du-tilltal och ramberättelsen utgörs av en ung kvinnas brev till sin frånvarande mamma, som nu är döende. Den är poetisk, både konkret och abstrakt med ett nu som blandas med minnesbilder. Ett 80 sidor långt brev eller en 80 sidor kort roman som jag ser fram emot att fortsätta läsa.

”Jag älskade raden ”I feel stupid and contagious” utan att veta vad den betydde, jag hade en bra känsla för den jag hörde på melodin att orden var sanna –
     och du häller upp ett glas vin, men du håller inte glaset som folk i teveserier, lätt med blicken långt borta, utan med ett hårt grepp och med blicken rakt ner i det, som om du funderade på att dyka ner i den världen för alltid.”

”Jag hoppas inte du har försökt kontakta mig utan resultat? Jag kollar hela tiden mejlen och förväntar mig en anklagelse, och om telefonen ringer vågar jag inte svara för jag tror att någon ska skälla ut mig. Jag vet inte för vad, jag kan inte komma på att jag direkt gjort något fel. Men i alla fall, om du någon gång har ringt och jag inte svarat så vet du varför.” 

– Ur Kärleksbrevet av Anna Axfors 

Att lyssna på en favoritförfattare och imponeras av skrivande gymnasieelever

Linn Ullmann och Ulf Karl Olov Nilsson/UKON

I onsdags var en av vårens bästa arbetsdagar som gav massor av energi och extra mycket lust att läsa och skriva. Linn Ullmann, en av mina favoritförfattare på scenen i samtal med UKON och högläsning ur De oroliga. Det där att prata om det man själv skrivit är något jag tänkt lite extra på den senaste tiden då jag just nu läser Karolina Ramqvists Det är natten, om klyftan mellan författaren och den som skriver. (”Författaren förväntas ha svar, den som skriver ägnar sig åt att skriva och sitter själv med frågor”). Eller som Linn Ullmann sa i onsdags; man skulle kunna skriva en ny bok som handlar om vad boken man skrivit handlar om. Jag har ingen utgiven bok som jag förväntas kunna prata om, men som skrivande person kan jag i hög grad relatera till svårigheten i att prata om det man skriver.

Under kvällen presenterade vi också vinnarna i gymnasietävlingen Jag skriver i dina ord. Bob Hansson som besökt många skolor inom tävlingen, läste motiveringarna med stor inlevelse. Förstapristagaren imponerade på mig med sin text och sitt självklara sätt att inta scenen och läsa högt inför drygt 200 personer (allt från 80+ till ungdomar). På ett personligt plan känner jag ofta en stark vilja att ge bort kultur till andra. Samtidigt tror jag mycket på kulturens kraft i ett större perspektiv. Kultur som normbrytare, meningsbärare, för nya perspektiv och demokrati. Därför har det varit så roligt att jobba med Jag skriver i dina ord, där vi bokat in författarbesök på gymnasieskolor så att flera tusen elever fått möta en författare. Att sedan höra hur elever som vanligtvis inte läser böcker plötsligt smygläst på lektionerna eller vågat skriva och skicka in ett bidrag gör mig väldigt glad.

En bonus i onsdags var att samarbeta med Nanna och Catarina (min syster och en nära vän) som inredde scenen så på pricken fint och gav extra inramning åt kvällen.